Jag började skriva när orden låg som sprängdeg i mitt bröst där varje andetag hotade att pulverisera lungorna. Jag har hittills inte kunnat sluta skriva sedan dagen när syret försvann via min livmoder, men ibland har jag skrivit i tysthet. När jag inte skrev gick livet baklänges. Jag har nog egentligen alltid älskat att skriva men kanske inte alltid vetat om det och jag har definitivt inte vetat att acceptera mina ord som en gåva. Mitt språk är inte grammatiskt fulländat (långt ifrån) men med kyska små ord kan jag skapa något större än perfektionism som inte räds sin existens. Jag har böcker inom mig som är tunga att bära. För gåvan är också en börda och jag lider trots allt av perfektionism och osäkerhet. Inte kan väl jag? För var dag måste orden bli vackrare än igår. Som vildhästar inom mig går de inte heller att tämjas och jag både älskar och hatar hur gåvan är mitt elixir. Känslan när en text flyr hjärtat och landar någonstans är en lika stor förförelse varje gång. Att bli refuserad är att vissna en smula. Mina vildhästar äro saliga och sorgsna på en och samma gång. Jag vill låta dem springa fritt över stränder. Jag vill låta binda upp dem vid träd.
Ni kanske redan har fattat att det här inlägget är på väg mot ett sorts avsked. Jag började skriva blogg när orden var som svårast. När läkare sa att något var fel på hennes huvud. När vit substans färgade tillvaron svart. Att skriva var en bro som ledde till nyanser. Stolthet och kärlek har burit mina ord över bron där ni väntat med öppna armar. Ni har följt oss genom sömnlösa nätter, väntrum och svindlande lycka. Ni var med när hon fick sin första rullstol och när hon lärde sig sitt stolta stora ord. Årstider har avlöst varandra och känslor har bytt skrud i oändlighet. Jag skrev för att fördom skulle bli kännedom och för att rädsla skulle transformeras till empati. Kanske har jag haft internets vackraste läsare. Jag älskar er. Men det är dags för mig att skriva i tysthet en tid framöver, kanske för alltid. Åtminstone när det handlar om Krigarens utveckling och välmående. Men oroa er inte, hon lever livet som hon alltid gjort, och har börjat på förskolans stora avdelningen där pojken C fortfarande är upp över öronen förälskad. Det är dags för min älskade att få vara privat nu. En dag blir hon också kär och då ska det få vara hennes hemlighet, liksom hjärtsorger och bakslag. Hon är på god väg att lära sig rulla själv och jag önskar att hon ska få upptäcka världen som flicka istället för krigare. Jag kommer alltid kalla henne för min Krigarprinsessa. Det är min plikt som mamma (mitt var Knallhatten) att ha ett pinsamt smeknamn och använda flitigt. Men mer än krigare och någonting annat så är hon Tekla, en flicka som älskar.
Jag slutar aldrig skriva för det vore att självdö men nu tar jag en offentlig paus och skriver i hemlighet. Kanske på en av böckerna jag bär inom mig om inte osäkerheten rånar mitt mod. Den här bloggen har gett mig gränslös kärlek och vänskap och möten större än dagen. Jag har fått lära känna fantastiska kämpar till barn med riktiga giraffhjärtan och deras älskvärda föräldrar, nära och kära. Jag visste inte att internet hade främlingar som skulle komma att bli vänner för livet. Jag vet nu att kärlek bor bakom min skärm. Många gånger har jag gråtit tårar till is när jag skrivit och läst. Men jag tror att man gråter för att lämna plats åt skratt och tvärtom. Jag lämnar bloggen precis där jag la den sist så att jag kan hitta den igen.
Att börja tacka för er närvaro och alla kommentarer blir bara löjligt för jag kan aldrig tacka tillräckligt. Jag nämner ingen så har jag ingen glömt. Störst av allt är dialogen, utan er vore bloggen bara en sida på nätet. Jag säger istället tack med att ge er en spellista där låtar vittnar för livet. Den heter Gråta på svenska och består av musik som frigör mina tårar och ger plats för mitt skratt. Och den stora skrattmästaren, hon känner ni vid det hör laget.
Aftonbladet avslöjar Littorin men vart är avslöjandet?
Aftonbladet konfronterar Sven-Otto Littorin med en påstådd brottsmisstanke och 16 timmar senare avgår han som minister med hänvisning till en jobbig vårdnadstvist. En ursäkt som vi alla kan köpa men röran fortsätter när aftonbladet idag backar med sina bevis. De säger sig visserligen fortfarande ha uppgifter om att Littorin har begått ett så pass grovt brott som ska kunna ge fängelse men väljer att inte publicera eftersom han inte längre är en offentlig person. Lena Melin skriver: “Han valde att hoppa av i stället för att tvingas berätta hela sanningen“. Är det bara offentliga personer som behöver hålla sig till sanningen?
Det hela är en mycket märklig rapportering och skapar enbart spekulationer som skadar ärendet ännu mer. Frågan är vad som är mest allvarligt, Littorins påstådda “brott” eller aftonbladets “anklagelse”? I nuläget vet vi inte vad som är sanningen men jag tycker att det verkar vara en infantil röra på Aftonbladets redaktion just nu. Det finns ingen polisanmälan, vad vi vet, men ändå har en ex-minister anklagats för grovt brott. Skvaller eller fakta? Vem är skyldig vem en offentlig ursäkt? Oavsett vems rykte som nu kommer att skadas rejält så måste rapporteringen ändå fortsätta. Även om Littorin inte längre är en offentlig person så ska det påstådda brottet ha begåtts då han var det. Men finns det ett brott eller är det bara förtal?
Som @mortfiles twittrar så skadas förtroendet för seriös journalistik eftersom man uppenbarligen saknar fakta. Men i annat fall, när och om det kommer en polisanmälan anser jag inte att media kan gömma sig bakom hans icke längre offentliga karriär. Hur långt får media gå i sin publicering?
Nu har man skrivit A och sitter inne med B. Jag väntar på fortsättningen. Och någons ursäkt.
Vi talade om metaforer och bara någon dag senare så talade livet till oss. Tillfällighet eller underdolt meddelande?
På fredagen möttes vi upp utanför festivalen, den där vännen och jag. Eftersom festivalområdet i år var väldigt stort så tog hon med sin rullstol, och vi återkommer till den senare. Vi började med att skåla i champagne utanför och hon bestämde möte med ytterligare en vän hon lärt känna på internet. En kvinna som funnit hennes blogg då hon själv blivit lungsjuk. Gissa vår förvåning när det visar sig att vi känner varandra alla tre. Kvinnan visade sig vara en gammal barndomskompis till mig och med åren har vi tappat kontakten. Nu är vi på samma sida av sjukvården men med olika ingångar och läser varandras bloggar i smyg. (Johanna, jag hade läst din blogg också men inte reflekterat över att det var du). Vi roade oss med att peka ut sjukvårdare och sköterskor som vi träffat förr och en hel del igenkännande blev det. Galghumor.
Kvällens bästa låt var Patti Smiths dedikation till Mexikanska golfen, Pissing in the river. Den gumman kan fortfarande rocka som en 18-åring och förmedla budskap som om det vore 1969.
Kvällen bästa händelse var rullstolskrocken efter några glas vin. Jag körde Johanna med en hand, hamburgare i den andra, och vana steg spetsade med lite vin. Johanna vaktade chipsen i sitt knä när ett hånglande par som gick sidledes kom mot oss. Krocken var ett faktum och de stackarna skämdes innerligt och vi bara skrattade. Det enda som hände med oss var att chipsen blev mosade, smärtan måste ju ha legat hos paret som klövs med en uråldrig rullstol. Båda jag och Johanna tycker att det här fenomenet är ganska intressant och nu kan det hända att isen är tunn… Jag menar att ibland tenderar människor att visa en överdriven hänsyn mot rullstolsburna. Och nu vill jag inte vara en klagomur som klagar över att både att bli förringad och föraktad. Jag bara konstaterar att vi faktiskt också kan och måste visa hänsyn för att få den. Vi kan också vara den som faktiskt står i vägen och vi kan också flytta på oss. Nu säger jag “vi” även om jag bara talar för mig själv och mina åsikter. Vi kan vara lata och sviniga och framförallt så berusade att det är svårt att se någon skillnad. Eller hur Johanna?
Alla stora tankar om livet får kliva åt sidan för något annat stort idag. Något som egentligen också handlar om livet och i år om frihet. Jag talar såklart om Peace & love festivalen i Borlänge. Festivalen som inte går att likna vid andra festivaler när den gör slag för sitt namn. Peace & love fullkomligt alstrar värme och då talar jag inte bara om grader i celsius. Jag minns hur festivalen har varit genom åren från första början fram till idag. Förra året missade jag avsiktligt eftersom festivalen då officiellt växte ur staden. Kärleken hade blivit för stor för gator och torg och tvingats leta sig mot de öppna gräsfälten. Jag stannade hemma när stadsmagin hade försvunnit. Men i år kunde jag bara inte avstå med artister som Patti Smith (kärt återseende från 2006), Roky Erickson (som jag missade 2008), Robyn, The Kooks, Jay-Z, Fogerty och många andra favoriter. Jag var tvungen att ta tempen helt enkelt.
Igår fick jag uppleva att Sveriges idag största festival fortfarande är samma gamla kärvänliga stadsfestival men i större skala. Vissa stunder så stor att det är svårt att begripa, men den lilla känslan är fortfarande kvar. Jag kom precis i Hoffmaestro & Chraas spelning och fick leta mig genom en folksamling på 15.000 hoppande människor för att hitta till rätt scen. Själv ville jag börja festivalen med lugna melodier av fantastiska artister som Ane Brun och senare Melissa Horn. Det var en ödmjuk Melissa som framträdde med vacker styrka och som blev genuint rörd över publikens stöd. Nästa år önskar vi mer kvinnliga artister som kan leverera som de två.
Därefter såg jag The Kooks som gjorde en spelning två snäpp över min förväntan. De fick ingen vidare kritik i Södran men jag håller inte med skribenten. Visst lät det bitvis riktigt smutsigt och slarvigt precis som det ska göra med Luke Pritchard, som för övrigt fyllde på med något jägerliknande mellan låtarna. I mina öron var det ljuv musik med The Kooks utan uppvärmning.
Robyn och Kent har jag inte ens vokabulär nog för att försöka återberätta. Låt oss bara säga att det finns ingen som Robyn och inte heller finns det några som Kent. De satte liksom eld på natten.
Ikväll ser jag verkligen fram emot att se Patti Smith. Hittills är det enda jag saknar min farsom befinner sig på sjön i en segelbåt, favoritsysslan näst efter musik. Jag älskar fortfarande peace & love.
Jag har en vän. Vi har inte känt varandra särskilt länge men ser något stort och långvarigt i varandra. Kanske för att det finns en förståelse och ett lugn i den där gläntan där det annars brukar uppstå en spricka. I de långa fårorna som fylls av missförstånd och tystnad vet vi hur stunden bäst fylls av glädje och allvar istället för obehag. Vi träffades först online och sedan på Waynes där vänskapen kändes naturlig från första stund. Min vän är smart och snygg och snabb i munnen mellan sina långsamma andetag. Jag skrattar lätt med henne och nästa sekund kan vi samtala om dödstunga döden. Just ja, hon har en lungsjukdom, men den är knapp märkbar eftersom hon är så väldigt full av liv. Spontant vill jag kalla henne för krigare men hon har skrivit två bra inlägg om varför jag ska låta bli.
“Jag ryser när jag tänker på att några av mina vänners föräldrar antagligen har fått höra att deras barn har ”förlorat kampen mot CF”. Antyder inte det att de kunde ha gjort något mer för att ”vinna”? Kanske kunde föräldrarna ha gjort mer för att stödja? Kunde läkarna ha arbetat hårdare för att finna ett sätt att ge lungorna fler andetag? Forskarna kanske kunde ha arbetat lite snabbare för att hitta bättre mediciner? Eller rentav ett botemedel? Oavsiktligt så placerar kampens metafor skuld på de som inte överlever eller återhämtar sig, och ger för mycket ära till de som överlever.
Så hur ska vi ersätta den här metaforen?
Först måste vi fundera över vad det är vi verkligen vill ha sagt. Vad vill någon som ber en patient att inte ge upp egentligen ha sagt?”
Jag är personligen en sucker för metaforer och aforismer som snirklar sig som kurbits. Många gånger upplever jag att metaforer kommer till mig av en orsak men i andra stunder hatar jag dessa älskade bevingade ord och förstår hennes obehag. Just “förlorat kampen mot [valfri sjukdom]“ utsöndrar ett särskilt obehag. Jag tycker inte att det finns förlorare i livet helt enkelt och när man dör så gör man det för att döden har sagt så och inte för att man inte längre klarade av att kämpa ytterligare. När barn med funktionsnedsättning har dött har jag hört obegripliga uttryck;
“Nu befinner h*n sig någonstans där där benen fungerar och slipper kämpa så. H*n är fri nu.”
Jag försöker tolka och förstå vart denna mening ska landa och sedan lägger den sig som ett lock i strupen . Visst är tanken om förtröstan och ömhet till den sörjande föräldern god men vad ger det för avslag till oss som är kvar? Till barnen som fortfarande finns? Betyder det att hela deras liv är en lång kamp och döden innebär “frihet”? Att deras liv var fångenskap? Skulle jag känna mig bättre nu när mitt barn äntligen fick springa fritt? Låt oss fundera på det en stund för jag känner mig i varje fall inte bekväm med den teorin och jag vill aldrig höra min dotter fråga, “mamma kommer jag få fungerande ben om jag dör?”
Samtidigt tror jag på en positiv inställning och att livskraft finns och kan bromsa i backen. Jag kallar mitt barn för krigare och kämpe och Johannas båda inlägg är mycket intressanta. Är det rättvist av mig att applicera “krigare” på henne när hon kanske bara lever livet? En soldat och krigare har förpliktelser att prestera, vinna, övervinna och överleva. Jag vill inte att hon ska känna att hon har något hon måste vinna och erövra. Jag vill bara att hon ska leva och älska. Kämpar gör varenda människa men är någons kamp mer värd eller mindre värd? Jag vet inte hur vi ska ersätta metaforerna eller om vi ens ska fundera vidare över dem. Ibland tror jag att vi bör låta metaforerna vara för stunden och sedan fladdra förbi som en fjäril. Det finns något att hitta i varenda söm om man väl börjar granska. Kanske är jag om min vän bara experter på att övertolka. En orsak till att jag älskar Johanna är för att hon är som jag. Hon utforskar stunder av livet från så många synvinklar det är möjligt tills vi hamnar där vi började.
Till sist vill jag uppmana till fortsatt diskussion. Döden och sjukdomar är redan svåra samtalsämnen så vi som en gång levt där intill måste vara försiktiga med våra “pekpinnar”. Människor är redan livrädda för att säga fel så vissa stunder tror jag måste få vara utan facit. Utan korrektur. Ibland måste även klumpiga ord få ta plats eftersom de fortfarande är bättre än inga ord alls. Jag ser fram emot att läsa hennes sista del och tänker själv spåna vidare.
Ikväll visarSVT2 novellfilmen Kaffe i Gdansk och det finns flera anledningar att titta på den. Kanske främst för att den är väldigt bra men också för att min bror har skrivit manuset. Både som syster och filmälskare föll jag för det smutsiga varma ljuset som direkt tog mig till ett Polen långt innan jag själv var påtänkt. Att se den ständigt rökande och till synes lugna Lech är som att befinna sig i början av en förälskelse. Man kan knappt vänta på vad som komma skall. Hela storyn är omvirad av sjukt snygg miljö. Jag kan inte uttrycka mig annorlunda än att jag är världens stoltaste syster. Min bror kan verkligen skriva film.
Gdansk 1968. Svenske sjömannen Nocke vaknar intill den äldre Izabela. Båten till England går strax. Izabela ber sin lillebror Lech Walesa visa vägen till hamnen. Tillsammans upplever de ett äventyr som förändrar både dem och landet Polen för alltid.
Kanske är det bara sommaren, fotboll och festivaler som är här eller kanske är det verkligen dags för mig att gå vidare. Jag känner en viss trötthet gentemot den här bloggen. Den står och trampar men vill så innerligt vara det där smultronstället jag skyltar om. Jag tror att jag har gjort mitt som “mammabloggare”. Först ett år som cpmamman och så två likartade bloggar parallellt med varandra som varit ganska nishade har gjort sitt. Känner mig stoppmätt och som om jag kramat ur det sista dropparna. Jag skulle ju aldrig bli en sån där mamma som bara tjatade om ungen hela dagarna. Jag var någon förut och inte bara någons mamma. Jag tänkte blogga som henne igen.
Till Linnea via Leonard Cohen.
Hon som älskar musik och repiga vinyler och söta 60-talsklänningar. Jag tänkte skriva om sånt jag läser, lyssnar och tittar på. Om småsaker som gör avtryck i alla mjuka delar där passionen sitter. Det enda jag vet är att jag måste fortsätta skriva för att kunna andas. Att vara tyst är mitt kryptonit.
Om du vill ha en mammablogg i din läsare så rekommenderar jag dig att fortsätta läsa Krigarprinsessan där det kommer lunka på i samma takt som vanligt. Adressen dit ärhttp://www.dt.se/pralin/krigarprinsessan. Men det här smultronstället byter riktning nu. Det blir just ingen riktning alls. Självklart kommer Smultronflickans bravader nämnas även här med jämna mellanrum men hon kommer inte längre ha huvudrollen.
En vardaglig blogg med det lilla extra och en hel del svartvita bilder. Musiken, filmerna, böckerna och alla stunder däremellan. Vad vill du mer läsa om här?
Jag har skrivit om hur det var att bli mamma. Men ni fick aldrig följa den långa väntan innan hon fanns. Tiden om längtan, förväntan och hur det aldrig blev. När vi gick på föräldrakursen och den ständigt ilande känslan under revbenen. Ni fick aldrig i realtid läsa om de krampliknande hjärtslagen när hon sedan låg i kuvösen med våra fingertoppar lätt avbildade på glasrutan. Allvaret i personalens fotsteg. Den brännande doften av värme och rytmik från en respiratorn. När mina föräldrar för första gången skjutsade mig i rullstol till avdelningen där deras förstfödda barnbarn äntligen fanns. Pappa skjutsade mig så sjukt stolt. Likt ett barn som kör en godisvagn. Samma stolthet skjutsar han idag sitt barnbarn på stan. Men det kunde vi aldrig föreställa oss då. Allt skulle ordna sig.
Vad ni inte heller fick läsa om var hur det kändes att vara gravid. För mig kändes det som att befinna sig någonstans mellan mitt barn och min mor. Jag var 21 när jag väntade Tekla. Min mamma var 37 när hon väntade mig. Samma älskvärda längtan men vitt skilda tidpunkter i livet. Min mamma hade två pojkar sedan tidigare och var sedan länge gift med min far. Tekla var något av ett kärleksbarn. När jag föddes hade min mamma hunnit uppleva en stor del av livet genom en långsam ström av inlevelser. Klokhet hade sakta fått komma i portionsförpackningar. Sedan fick jag Tekla och livet kom som en tsunami. Allt på en gång. Hur skulle allt kunna bli bra?
Därifrån vet ni ungefär hur känslor har plockats itu till mindre bitar för att få plats i handen.
Tiden saktar ner farten med jämna mellanrum. Kanske för att vi ska få plats att andas och minnas det som en gång var början till idag. Jag minns tiden som förra veckan när jag och mamma handlade glass i hamnstaden och jag höll hennes hand över gatan. När vi grät till Anne på Grönkulla. Jag minns Köpenhamn och rådhusklockan och en uråldrig hiss och knastrig engelska och tjutande skratt på Ströget. Jag minns hur min mormor kom vid jul och gav oss chokladkakor på den tiden de fortfarande var omvirade av staniolpapper. Stilla vilade tiden när mormor dog och mamma blev moderslös. Kvar fanns minnet av en ballerina och alla hennes klockor. Än idag blir jag lugn av det tickande ljudet av klockor efter min mormors klockrum. Jag älskade att somna där. I lägenheten där min mamma hade alla sina barndomsminnen och stunder av sin mor. Kanske känner hon som jag ibland. Om längtan mellan två tidsperspektiv som inte vill släppa famntag. Sen har vi nya tiden. Den som tusen klockor inte kan klämta om.
För allt som du gjorde min din mor skulle jag göra med min dotter. Min dotter och din dotterdotter. Hon som flätar oss samman till något större än vad vi visste var möjligt. För alla konturlösa sekunder har du hört klockan ticka som både mamma och mormor samtidigt. En oro var för sig. När jag var gravid kändes det som jag vaggade min mage i samma takt som din en gång vaggat. Som mamma saknar jag till viss del fotspår att gå i. Det här är helt nytt för oss båda och var för sig. Men tillsammans får vi trampa upp en stig där det tidigare bara vuxit vildhavre. Med solen i ryggen ler jag åt alla ödmjuka stunder som lett fram till vad som idag är större än tiden.
Jag älskar dig Tekla och jag älskar dig min älskade mamma. Tack vare dig blev jag allt jag är idag. Och jag tror att stunder vi haft har en mening för idag. Jag hoppas innerligt att du får träffa ditt barnbarnsbarn i en framtid.
Ömsint skruvade jag isär sitsen och lösgjorde allt tyg. Hittade spår av sandslott,
och kakor.
Därefter putsade jag all metall blänkande.
Där andra ser en rullstol anar jag storslagna äventyr. Stänk inte bara av lera utan hisnande upptäckter. När jag putsade hennes rullstol fann jag bitar av varma upplevelser som hon suttit på. Nu finns där plats för nya.
Jag vet inte vad det är med flickan som gör att hon älskar den nyfikna apan, för galen i Nicke det är hon verkligen. Så fort vi kommer hem från förskolan vill hon titta på Nicke. Hon säger det inte ordagrant eftersom hon saknar ord. Hon försöker istället berätta med gester och läten. Slänger kroppen mot vardagsrummet och slutligen frågar jag, är det Nicke du vill titta på? Upp skiner solen. Då säger hon det. “Nicke” med ett blygsamt n i början som fastnar lite i gommen först. Ibland kommer bara halva namnet fram men det är hennes sätt att skrika, ja det vill jag. Vi gör vårt yttersta för att ge henne ord. Ältar och upprepar. Matar med ord som vi vet att hon gillar. Jag önskar att jag kunde smyga ner några ord i hennes ficka som hon plockar upp senare. Kanske en dag i september.
Tanken är att hon ska få titta på Nicke så ofta hon vill och höra ordet tills det plötsligt sitter på läppen och dinglar med benen. Jag kan oftast läsa av henne även när hon är knäpptyst. Jag hör vissa av hennes tankar färdas som hieroglyfer. Jag vet oftast vad hon vill och när hon vill det. Det är vår hemliga magi. Men även om hemligheter och korta små ögonkast är underbara att dela så finns det en storhet i de riktiga orden. Ord och meningar – en gåva större än du vet. Det är en alldeles särskild hjärtvärk när hon sitter vid köksbordet och försöker prata när ingen förstår. Vi måste därför sakta ge henne ett ord i taget. Nicke är snart hemma.Vad blir det näst?
Jag. Älskar. Dig. Mamma.
Till hösten börjar en ny resa. Specialförskola och vägen mot en ordbank. En dag önskar jag att vi bräcker varandra i scrabble. Min hjältinna och jag.
Det är vansinnigt lätt att vara förälder innan man har barn. Det är lätt att tycka till om allt det där som andra gör fel. Jag var själv en allmän tyckare en gång i tiden. En sak var säker. Jag skulle aldrig köpa massa onödiga prylar till min familj. Saker som man klarat sig utan i flera decennier. Tysta köphysterin. Jo visst. Jag är fortfarande inte helt förtjust i att man ska köpa sig till sin naturliga instinkt som finns under huden någonstans. Det måste fungera att lita till sig själv och sin egen kunskap än den man läser om i stora annonser. Lite har jag fortfarande lust att läxa upp folk. “Men lägg av du har det i dig. Ta det Baloo liksom”. Men jag är tyst. Jag är också omvänd och pånyttfödd. I helgen köpte vi den bästa onödiga prylen någonsin. En DVD till bilen och prinsessan är inte längre häxan av uttråkning när vi bilar. Är ungen nöjd då är alla nöjda. Enkel matematik. Föräldraekvationen däremot är en svår nöt att knäcka. Visst är det bra med huvudräkning men en miniräknare är aldrig fel. Dagens väggord.
Jag höll också hårt i rådet om världens sämsta relationsråd – Lägg er aldrig osams. Jag håller med Karin. Gå och lägg er. Ta för allt i världen varenda chans ni har och sov. Köp det som fungerar och sov så fort chansen ges.
Jag har sovit nästan hela natten så vilken väg tog egentligen sömnen? Inte har den placerat sig där den skulle så mycket kan jag säga. Jag är trött när jag vaknar och trött när jag sover. Trött däremellan. Tröttheten ändå som bortblåst när hennes blåa ögon blåser liv i mig. Alla sekunder av trötthet är värda sin börda när hon ler. Fortfarande alla dessa måsten som svider runt mina handleder. Måsten som lägger sig på hög. Jag är dammallergiker. Tårar till hälften allergi hälften övrigt. Jag vill fängsla alla måsten direkt utan att de passerar Gå. Jag måste orka också. Mycket jag borde göra eller skulle ha gjort. Jag borde inte säga att jag är trött. Måste vara stark. Duktig. Stark och duktig. Det får gå ut över min man och mamma istället. Han är så fin min man. Den bästa. Världens bästa pappa till Krigaren, jag älskar dig så. Min mamma är min hjälte. Dricker en till kopp kaffe. Ringer några samtal. Måste boka EEG. Borde boka den där sömnanalysen. Jag borde inte skriva den här texten. Hon är så trött på sjukhus. Herregud hur det ser ut i här hemma. Vi borde börja med vår renovation. Gräset växer, blir inte klippt. Jag borde göra något med mig själv också. Längesedan jag hade en hobby. Är jag fortfarande jag? Borde börja träna. Ska orka bära många år framöver. Uppför trappor och trösklar som folk inte har en aning om. Jag får inte bli arg på trappor. Det går bara inte. Måste vara tillmötesgående. Ilska river inga barrikader. Inte vara arg eller frustrerad. Det sägs så. Att jag helst inte ska vara arg eller klaga på livet så folk som inte känner till detta liv tycker att jag är jobbig. Jag vill vara jobbig. Så jävla gärna vill jag skrika åt hela världen vad som är fel och hur lätt det kan bli rätt. Är du politiker eller annan beslutsfattare? Kom bara hit en vecka så ska du få se på glädje och kärlek. Bli vaggad i vide. Skratta dig hes. Gråta i motljus. En timme senare vill du också skrika bort dem där jävla hindren som fungerar som en tyst mobbare. Blickar som tittar på hennes rullstol. Jag vill bjuda på saftkalas och berätta om livet lite annorlunda lika värdefullt. Först städa köket. Vi borde åka på semester till Paris. Hålla hand i stället för remisser. Jag säger nu det jag inte får säga, det här är jobbigt. Nu har jag sagt det. Annars bara varit duktig. Men världens bästa make och grannpojke har nu byggt klart hennes ramp. Blev vacker. Pojken stolt över att första sommarjobbet blev att hjälpa flickan i rullstol. Hur kan man sätta en siffra på något sådant? Det är ju ovärderligt. Nu blev jag arg igen. När liv som hennes får ett pris. Jag tänker på igår, idag och imorgon på en och samma gång. Uppgivenhet. Jag ska visa henne Stockholm en dag. Kanske sommaren som nu kommit. Jag sitter inne med alla måsten. Hoppas att hon får åka med tåget bara. Rullstolar är ju tydligen ett gissel. Inte bli arg och obekväm. Bara vara tacksam när det självklara fungerar. Är du någonsin tacksam för att det finns ett uteställe där du blir insläppt? En buss som tar dig dit du önskar för stunden? Fånga lyckan. Det var längesedan jag läste en bok. Måste köra en tvättmaskin. Snart semester. Bara bada. Kanske får vi en remiss för knappbyte snart. Ännu tröttare på sjukhus. Tröttheten skulle inte existera om det bara vore lika för alla. Jag skulle kunna andas så mycket bättre om du visste vad jag vet. Om jag slapp sitta ensam i bulldozern mot gränslösheten. Andningspaus. Jag måste plantera om blommorna också.
