Smulgubbe

Att skriva ner allt det där nakna på pappret. Allt vi gör varje dag dygnet runt för henne. Det som faller “utöver det normala föräldraansvaret”. Jag har alltid haft svårt för det begreppet. Visst är det i allra högsta grad ett ansvar att vara förälder. Man ansvarar för att det där oskyldiga och oförstörda livet ska bli så fulländat det bara går. Genom ibland obeskrivliga svårigheter och den svartaste nyansen av svart. Att vara förälder får kärnfysik att verka enkelt. Jag bär utan tvekan världens tyngsta tio kilo på mina axlar och kramar små barnhänder av platina. Alla ni som är föräldrar vet vad jag menar.

När jag skriver ner allt ansvar på papper så tar raderna slut ganska snabbt. Fyllda med medicinering, gymnastik, träning, matning, förflyttning och den hjälpande handen dygnet runt. Det verkar mycket på pappret det där “ansvaret utöver det normala“. Saken är den att jag har aldrig kunnat se henne som att hon är ett ansvar. Jag ser henne bara som mitt barn. Min älskade dotter. Det är inget ansvar för mig att finnas vid sidan dygnet runt. Det är ett privilegium. Men att läsa pappret med neutrala ögon. Jovisst är det tung läsning. Om jag hade läst för fyra år sedan, utan facit i handen, skulle jag också ha fällt några tårar av empati.

För några veckor sedan var vi nere vid ån och matade fåglarna, fröken och jag. Från stan kom en kille med Downs Syndrom. Jag har träffat honom förut på den dagliga verksamheten där han jobbar men det var längesedan och han skulle nog inte ha kommit ihåg mig. Han gick med så lättsamma steg där längsmed ån och hans blotta närvaro gjorde mig upprymd. Vi höll ögonkontakt och jag bestämde mig för att heja. Jag hejar ofta på främlingar som om de vore bekanta. Ögonkontakten fortsatte och precis då han var i min axelhöjd hejade vi båda. Därefter stannade han  och la sedan sin hand på min axel och  klappade mig en stund på ryggen. Sedan strosade han iväg igen.

Precis så är det med Smultronflickan. Jag ger bara en liten bit men får oändligheten tillbaka.