Smulgubbe

Den del av min blogg som är vackrast är den som har inneburit möten. Möten med människor jag aldrig annars skulle ha tilldelat längre ögonkast. Inte utan min dotter. Att vänliga ord och mail har kommit fram då det varit som svårast kan jag tacka henne för. Tacka för livslång vänskap.

Idag fick jag äran att möta ännu en människa som jag aldrig kommer att glömma. Fina Sabrina. En ung tjej som har CP och epilepsi och nu ska göra en modig dokumentär om sitt liv där hon även reclaimar ordet. Det som har berövats och spottats ut. Jag blev väldigt rörd över att hon ville ha mina tankar kring livet med på film. Och jag hoppas att hennes film kommer bli jättebra likaväl som jag hoppas att min dotter faktiskt kommer slippa gör sin film i framtiden. Att jobbet då blivit slutfört. Kan vi inte alla hoppas det? Kämpa för det?

Det är internationella kvinnodagen idag. En dag som ska belysa jämlikhet och uppmärksamma på att det fortfarande inte är uppnått. Det var inte medvetet vi bestämde att träffades just idag, Sabrina och jag. Men jag tycker att det blev vackert. Symboliskt. Två kvinnor med gemensam strävan. Förståelse, respekt och acceptans för det självklara. Att få det man förtjänar även om man inte är mainstreem. Jag brukar faktiskt inte reflektera särskilt mycket kring feminism nuförtiden. Kampen för integritet och rätten till sitt liv har istället flyttats till handikappfrågor. Men just idag tänker jag på feminism och hur det är att vara både kvinna och funktionsnedsatt. Hur det kommer bli. Fantastiskt givetvis eftersom jag är hennes mor och allt annat än fantastiskt kommer jag inte acceptera. Men ändå. Tankarna är splittrade och kampen känns plötsligt multiplicerad med två.

Jag funderar på att åka hela vägen till Stockholm bara för att gå på utställningen Miss Landmine.

“– Kampanjen väcker dubbla känslor, och jag vill inte döma de kvinnor som valt att ställa upp i denna tävling. Men kopplingen mellan landminor och skönhetstävling känns inte helt bekväm för mig, säger Anna Ek, ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen.”

Och jag känner mig egentligen inte alldeles bekväm med att det tävlas i skönhet. Det får mig att ställa frågor om vad som är vackert och vem som sätter normen. Om alla skönheter som inte räckte dit. Men allra minst bekväm känner jag mig i att kvinnor med funktionsnedsättning rangordnas så långt bortifrån skönhet det bara går. Att det liksom inte bör kopplas samman. Sabrina och Tekla. Nöj er aldrig. Ni är kvinnor och ni har CP. Men allra mest är ni båda två vackra, starka, fantastiska, intelligenta och empatiska individer som kan nå hela vägen.

Kan vi inte kämpa för det också? Sprida skönheten som konfetti ovanifrån? Modeller på hjul.