Jag kan levitera
Posted on Thursday, January 21st, 2010 at 6:12 amFröken vaknar en halvtimme innan klockan och vrider på sig irriterat. Jag har sovit dåligt. Sovrummet känns fientligt idag och kölden lyckas krypa hela vägen in under täcket. Fröken Otålig vill inte dra sig i onödan och ignorerar mina övertalningsförsök att stanna i sängen en stund. Hon formar kroppen till en spastisk båge. Det är det sista av morgonen och dagen börjar officiellt då jag måste lirka loss hennes hopslingrade ben. Sedan bär jag henne till toaletten för den viktiga badrumsrutinen. Borsta tänderna och spola ner kisset. Hejdå kisset, säger jag utan inlevelse, men fröken vinkar ändå förtjust. Pigg som om hon aldrig sett en dag förut.
Jag blickar ut på soffan där pappan ligger utslagen och inser vems tur det är att rulla Smultronet till förskolan. I snömod och januarikyla. Rullstolen väger tungt under vinterhalvåret. Kräver en hel insatsstyrka. Jag är fullkomligt slut då vi är framme. Av påklädning av litet barn som inte kan hjälpa till. Lyft av litet barn som inte kan hjälpa till. Utskällning av litet barn som inte rullades tillräckligt snabbt till dagis. Vi fastnar med rullstolen i sista kurvan och hon lär sig en ny ramsa.
Inne på förskolan står det tre ungar som trycker sina smöriga fingrar emot fönsterglaset. Väntar på Smultronet. När dem längtansfullt säger hennes namn i kör får alla mödor ett värde. Hon har inte tid att säga hejdå till mig därför att leken är redan igång.
Jag leviterar hem. Viktlös och varm och fylld av energi.
Känner så väl igen dom där tunga morgnarna och den där lyckan när det funkar med lämning då barnens egna relationer, deras vänner, tar vid från familjen.
Bra skrivet!
[Reply]
Jag blir helt varm inombords.
[Reply]
ha haa… många nya ramsor blir det med åren *asg*
[Reply]
Du har en skön känsla för ord. Hoppas du trivs bra i ditt nya smultronställe.
[Reply]
admin Reply:
January 21st, 2010 at 7:39 am
Tack Björn. Det gör jag, trivs alltså. Hoppas att läsarna ska trivas bland all bärsmak.
[Reply]
Känner igen de där mornarna. Ett tungt arbete som ges igen miljonfallt. Ordet mamma på morgon och det där magiska leendet när man kommer. Då spelar de ingen roll alls hur trött man är.
tänkte fråga är det inte lättare med en barnvagn att ha ute nu när det är så otroligt tungt i och med snön? Kanske är svårt att få en bra vagn som är bra för tekla?
kramar
[Reply]
admin Reply:
January 21st, 2010 at 6:00 pm
Visst får man tillbaka såååå mycket mer än man ger. Men ibland känns det inte så. Gäller att ta vara på alla små små förskolestunder till svårare tider.
[Reply]
SÖT ^^
[Reply]
Nu har även jag hittat hit. Ser fram emot dina inlägg.
Kram Sofia o Rasmus
[Reply]
Så smulgubbe, kan bli lika stort som cpmamman blev..
Helst nu när du kan sväva! Snart är det vår va? Vi har ingen rullstol, men vagnen känns som en lastbil i snön…
Kram från oss.
[Reply]
Heja dig (och krigarprinsessan)!!
[Reply]
Så vansinnigt vackert skrivet, du är verkligen ett med orden! Hoppas det går bra med bokskrivandet!
[Reply]
[...] Smulgubbe skriver om att levitera. Om hur lycklig i hjärtat man blir av att lämna sitt barn på dagis när barnet uppenbart stortrivs där. Jag känner igen mig. För Lilla Essingen älskar sitt ”Dadi” och kastar sig lyckligt i famnen på fröknarna när de kommer in i rummet, om de så bara varit borta någon minut. När han har tid, och inte leker eller dansar eller målar eller springer eller ritar eller … eller… eller… Idag, när min värld är full av massor av nysnö önskade jag sannerligen att Smulgubbe kunde få sin dotters rullstol att levitera, om inte annat. För nog sjutton är det lättare för mig, som helt enkelt tar barnet i famnen och pulsar, istället för att han ska snöa ner sig till nästippen. [...]