Det här med att vara mammas flicka
Posted on Thursday, March 4th, 2010 at 8:21 amJag har funderar på det här med att vara mammas flicka. Eller rättare sagt att vara som mamma. Det kommer att komma en dag då min dotter reflekterar kring sin identitet. Hon kommer fundera på livet och fråga varför hon är som hon är. Vid en viss ålder börjar alla barn att identifiera sig med sina föräldrar och vill vara som dem. Hur kommer det bli då min dotter tittat på mig och upptäcker att vi inte alls är lika? Livet går nog sönder en smula den dagen. Och jag får plocka glasbitar ur foten.
Om någon för fyra år sedan hade sagt till mig att jag i framtiden skulle ha långvarig mailkontakt med en gammal rullstolsburen reumatiker så skulle jag ha fnyst. Vi byter ord om livet han och jag. Ur olika tidsperspektiv. Från varsina sidor av planhalvan. Hade min dotter fötts samtidigt som honom skulle läkarna försökt övertala mig att lämna bort henne. Aldrig gett henne en rättvis chans. Jag beundrar hans livshistoria och styrka. Han påstår sig göra detsamma för mig. Vi har den här oändliga och villkorslösa kampen för kärlek gemensamt. Skillnaden är att han sitter inne med flera ton mer klokhet än vad jag gör. Ibland påminner han mig om viktiga aspekter.
Som rätten att sörja och vikten av att vara svag. Min riddarprinsessa är alltid så ofantligt modig och stark. Mitt livs hjältinna. Hon kämpar och prövas ganska hårt vissa dagar, med hopbitna läppar. Jag kan inte sörja att hon blev barnet jag inte fick eftersom hon gav mig så otroligt mycket mer. Jag förbjuder mig att vara ledsen för att cerebral pares kom utan att fråga. Att hon blev annorlunda än jag. Den sorgen finns liksom inte med i min beräkning. Men hon då? Den där dagen då hennes paradigm kommer att ruckas. Ska hon få gråta för att hon inte är som jag? Ja, givetvis. Hon ska få gråta, och skrika och hata livet. Vara svag och ifrågasätta det existentiella. Sörja en dag istället för att kämpa. Jag ska säga till henne att det är okej. Men jag kan aldrig säga till henne att jag vet hur det känns. Jag sörjer att inte kunna vara den där riktiga förebilden även om jag inte tvekar om att lyckas vara en stark mamma som hon avgudar. Jag har sunda värderingar och styrka att bära det mesta. Jag kommer nog alltid kunna fascinera och inspirera henne. Ge henne mod, trygghet och förkovran. Våga ha hennes huvud i knäet då hon är svag. Berätta om då jag var ung. Äta chokladpudding och titta på tjejfilmer genom hjärtsorger. Men jag kommer aldrig kunna svara på frågor om hur kropp och knopp fungerar. Visst gör det ont då knoppar brister.
Jag är därför väldigt tacksam att vi lever just nu. Där det finns förebilder omkring oss som vet allt om hur det är att tillfälligt tappa sin identitet. Jag måste släppa den där tanken att vilja vara i hennes huvud. Kanske ska jag sörja den först. Som när träden avlövas ett i sänder. Låta tanken falla ikapp med tårarna. Jag kan aldrig vara i hennes huvud. Men jag kan hitta någon som haft samma tankegångar. Jag sörjer ändå att inte kunna vara just den förebilden. Det är kanske av ren egoism jag får lära mig att en dag kliva åt sidan. Jag är tillräcklig som jag är men vill vara mer.
Kloka ord du skriver! Jag tror även om man har ett barn med handikapp eller inte så kan man aldrig finnas där hela vägen för sina barn, och man kan nog aldrig riktigt förstå. Och en dag kommer barnen inte vilja att man förstår, och de kommer inte vilja vara som oss. Det bästa vi kan göra är att visa våra barn att de är älskade precis som de är med sina skavanker och svårigheter. Vi kan bara ge den tryggheten att de duger precis som de är och är värda att älska precis som de är, och just det är nog den bästa gåvan vi kan ge våra barn!
[Reply]
Skulle kunna vara mina ord, men från ett annat perspektiv. Även jag är inte den förebilden, och det är en sorg. Men kärleken till våra barn är större.
[Reply]
Smulgubbe Reply:
March 4th, 2010 at 10:40 am
Det är svårt så svårt.
[Reply]
Din blogg framkallar ett hav av känslor inom mig. Jag finner mig med att gråta en skvätt för att sedan le av all den kärlek som fullkomligt strålar ut ur datorskärmen.
Din blogg kommer definitivt få den allra viktigaste hedersplatsen på min kommande länklista.
Tack för att du delar med dig av ditt allra innersta.
[Reply]
Smulgubbe Reply:
March 6th, 2010 at 3:55 pm
Och hos dig lovade jag en gång att gästblogga… jag har inte glömt bort dig! Tack för att du följer mig. Känner mig hedrar av all uppmärksamhet. Stor kram
[Reply]
Min son var 8-9 år när han en kväll började gråta alldeles otröstligt. När jag äntligen fick honom lugn och kunde fråga vad han grät för så sa han så här: “När jag blir vuxen, hur ska jag då kunna berätta för mina barn att de har en pappa som har CP?” Som mamma håller man på att gå sönder inombords när man hör sånt. Snart fyller han 34 år och har ännu inga barn. Det har nog med att göra att han har svårt att träffa tjejer som ser honom som den han är. Får han chansen så vet jag att han skulle bli världens underbaraste pappa, oavsett CP.
[Reply]
Smulgubbe Reply:
March 4th, 2010 at 2:43 pm
Vilken stark kommentar. De där dagarna kan jag knappt föreställa mig idag. Men förhoppningsvis handlar det inte om livslång sorg våra barn har. Jag menar, nu är hon ju världens gladaste och jag tror hon har det i sig. Livsglädjen och att vara tillfreds. Hoppas att din son en dag träffar någon som ser honom för den han är.
[Reply]
som alltid så otroligt kloka ord och tänkvärd text. blir ofta så tagen och tankarna börjar snurra av dina fantastiska ord att mina ord fastnar på vägen ut!
[Reply]
Smulgubbe Reply:
March 6th, 2010 at 3:54 pm
Kul att höra Marie. Alltid roligt att ha dig här.
[Reply]
Men du, jag tänker att på många sätt så kan hon ju visst bli som du. Personen, inuti kroppen som strävar emot, kan ju vara precis som sin mamma. Kanske har hon samma humor, samma smak, kanske gillar hon också Led Zeppelin. Kanske har hon haft turen och ärvt samma fantastiska sinne för ordet – även om de inte kommer ut ur hennes mun?
[Reply]
Smulgubbe Reply:
March 4th, 2010 at 3:46 pm
Du har givetvis rätt och missförstå mig inte. Hon är ju väldigt mycket mer än sin CP-skada. Den är väldigt liten ställd till vem hon är. Tvekar inte en sekund om att vi kommer bli lika på vissa sätt. Men jag tror att den här riktigt djupa identitetsbekräftelsen vissa dagar kommer att bli väldigt svår. Det får den också bli. Livet är svårt både med och utan funktionsnedsättning. Jag bara undrar hur jag ska finnas om hon får en riktig livskris.
[Reply]
Mmm, jag förstår hur du menar. Du kan ju aldrig känna hur det känns att vara henne.
[Reply]
Smulgubbe Reply:
March 4th, 2010 at 3:57 pm
Nej ;/
Men om det någonsin kommer att spela någon roll för henne. Vad vet jag om det.
[Reply]
Jag är fortfarande helt makalöst imponerad över ditt språk och hur otroligt vackert du kan få fram dina tankar. Tankar som berör… Nobels litteraturpris nästa om jag får bestämma
[Reply]
Smulgubbe Reply:
March 6th, 2010 at 3:53 pm
Nobels litteraturpris kanske var att ta i
Men du, väldigt fint sagt. Det värmer.
[Reply]
Hej modiga mamma…
Dina ord förtrollar mig alltid lika mycket!
Kanske känner du till Christina Renlunds bok “Doktorn kunde inte riktigt laga mig” som handlar om hur man kan prata med barn om deras funktionshinder. En hjälp på vägen till insikt om sin egen person, tror jag.
All lycka till!
[Reply]
Smulgubbe Reply:
March 6th, 2010 at 3:52 pm
Hej snälla Emilia. Det förtrollar mig att höra. JAg har hört talas om den titeln men inte läst. Ska lägga din i varukorgen någon gång. Tack för tipset.
[Reply]
Du skriver så oerhört vackert om så svåra saker. Så mycket känslor väcks. Jag kommer att hitta hit igen och igen. Kämpa på!
[Reply]
Smulgubbe Reply:
March 6th, 2010 at 3:54 pm
Tack Mia
[Reply]
När jag pratade med sonen idag var han rätt nöjd med tillvaron. Han skulle till sin pappa och fixa överlåtelsehandlingarna på sin bil. Pappan har stått för kostnaderna hittills. Nu är sonen nöjd att kunna klara det ensam. När han tog sitt körkort för ett år sedan så blev det som en vändpunkt för honom. Helt plötsligt fick han en helt annan livsglädje och planerar numera framåt, vilket naturligtvis värmer modershjärtat….:-)
[Reply]