Om att hinna ifatt friheten
Posted on Saturday, February 6th, 2010 at 9:15 amHon hinner ifatt sen. Om jag hade fått en krona för varje gång någon lovat att hon kommer hinna ifatt skulle vi idag nästan kunna bygga ett nytt hus som har en våning och stora dörrposter. Utan trappor och trösklar givetvis.
Hinna ifatt. Komma ikapp. Går man inte alltid framåt från där man är just nu, oavsett?
Igår satt vi på Smultronflickans rum och lekte med spisen från Brio. Den där klassiska, älskade spisen som man bara måste ha till sitt barn. Helst redan då man är gravid. Först nu kan vi laga mat i den tillsammans och lilla älskade kan hålla i kastrullen själv. Hennes små händer kan hålla i saker utan att förlora kontrollen. En sedan länge stängd dörr står nu på glänt och in strålar värme. Förstår ni vilken frihet det är i att kunna använda sina händer? Det är en fantastisk mekanism. Öppna, stänga, gripa, hålla. Smeka vännens kind. Minns första gången du höll handen med den du älskar. Du kanske inte har tänkt på hur avancerat verktyg en hand är eftersom dess funktion är så självklart. Med handen kan du klia dig och ta bort irriterade hårslingor i pannan. Du kan hålla i bestick och föra saker till din mun. Skriva och skapa och styra ditt liv. En dag utan händerna skulle för de allra flesta människor innebära att lika gärna bli instängd eller fängslad. Det skulle innebära behov av hjälp med precis allt från morgon till kväll. Låst, fängslad av sin egen kropp. Ofri.
Det är helt magiskt att sitta med henne vid spisen och bli matad med fiktiv mat. Jag lovar heligt att det är den godaste maträtt jag någonsin ätit. Inser att hon trots allt har kommit ifatt något. En frihet att själv styra livet med handen. Hon kan äntligen erövra leksaker utan konstant hjälp av mamma. Hon kan hålla i skeden och föra den mot munnen. Hennes händer kan rulla hjulen och förflytta kroppen själv. Frihet finns i händerna. Säg, jag älskar dig, till din hand.
Veckans bloggtema om frihet. Läs även andra bloggares åsikter om mymlan funktionsnedsättning frihet veckans bloggtema
Man tar så mycket förgivet…
Önskar er många fina lekstunder vid spisen!
Kram Nina!
[Reply]
fantastiskt inlägg, så klart
[Reply]
[...] Frihet kan vara förmågan att kunna använda sina händer. [...]
helt underbart fantastiskt!!!
[Reply]
Vilken lustigt sammanträffande! Jag bloggade också om Tuvas händer idag, hon besegrade dem, bemästrade dem, och lyckades greppa en klubba! Mmm, gott!
[Reply]
Smulgubbe Reply:
February 6th, 2010 at 6:52 pm
Magiska stunder som varar resten av livet i hjärtat.
[Reply]
Vad mycket man tar för givet! Visst borde man säga “jag älskar dej” till sin hand.
Du skriver så otroligt vackert.
[Reply]
Jag blir alldeles glad i hjärtat av det du berättar om.
För visst är händer alldeles fantastiska verktyg.
Det måste vara oerhört frustrerande att inte kunna använda dem!
För många år sedan skrev jag en text om ben. Nu skrev du en text om händer.
Så beroende vi är av att våra kroppar fungerar som de ska.
Så begränsade vi blir så fort de inte gör det, särskilt i ett samhälle som förutsätter att de gör det.
Lycka är ett par händer som greppar, ett par ben som går.
Varm kram.
[Reply]
Smulgubbe Reply:
February 6th, 2010 at 6:44 pm
Visst tar vi den alldeles fantastiska kroppen för givet många gånger. Ibland hör jag mig själv säga: Älskling kan du hämta ett glas vatten, jag orkar inte gå. Sen får jag enormt dåligt samvete över att jag försummar något som inte ens är självklart för min egen dotter.
Intressant att du nämner samhället också. Hade tänkt skriva en spinoff på det här inlägget sedan om samhällets del i livet för den som inte har benens förmåga.
[Reply]
Fan va kul att höra att de går framåt. Och vad skönt för Tekla att känna att hon klarar mer och mer själv!
Jag är stolt över er båda!
[Reply]
Tack för en underbar, tänkvärd text som vanligt. Du har naturligtvis så rätt. Allt det där man tar för fullständigt självklart är ofta rena miraklet. Om man tänker efter.Och det gör ju du. Tack vare smultronflickan.
Kram.
[Reply]
Underbar text i en ljuvlig blogg!
[Reply]
oj! underbart… heja tekla…
kommer ihåg när vi satt varje dag i 1,5år, vid alla måltider och allt annat, och förde hennes hand till munnen med maten, till håret med borsten… med förhoppningen att hon en dag…
och tänk! hon äter själv nu… =)
det är du towe med din vilja, fredrik med sin vilja och framförallt tekla med sin vilja och ridderlighet som skapat detta!
kram
[Reply]
-Mamma, efter skolan få andra barn göra vad de vill men jag ska bara träna jämt, säger Oskar.
-Nej inte jämt säger jag men får du välja själv sitter du ju vid datorn hela tiden, säger jag.
Han har ju visst fog för det han säger min son för vi har tränat jättemycket på saker vi två. Han har lärt sig mycket också! Oskar är 7,5 år och han kan ännu inte äta själv. Vi tränar och vet att är vi envisare än händerna så blir de allt stadigare och gör mindre dumma egna rörelser som ställer till det och maten flyger iväg. Tålamod är ett ord som ställer stora krav på min älskade son och även på mig.
Vi vill så mycket och Oskar undrar varför just han måste lägga så mycket tid på detta när det är så enkelt för de andra. Men vi måste kämpa säger jag så kommer du att klara det. Och så gör vi det lite till….
KRAM Towe från oss, från Oskar och Anna
[Reply]
Lyckan man som mamma känner när ens barn känner lycka måste vara det största som finns.
Att lillsnuttan nu kan bemästar sina händer måste innebära en sån stor frihetskänsla för henne.
HURRA för lilla gumman.
Massor av kramar till dig & Tekla<3
[Reply]
Tänkvärt. Vackert. Rakt in i hjärtat. Jag tittar på mina händer och inser att de är, näst intill, oumbärliga. Jag ska vara rädd om dem.
[Reply]
Smulgubbe Reply:
February 8th, 2010 at 7:25 am
[Reply]