Livets storhet sker i stunder sobra som snökristall. Jag bär med mig lövtunna ord under min bröstkorg. Ord som givits till mig i små stunder större än alltet. I min ensamhet plockar jag stillsamt fram dessa gåvor och håller i min kupade hand. Försiktig fingertopp. Ord så rara att de smälter och sinar i mina papillarlinjer. Fyllda av storhet och tyngd porlar de sedan i mitt kretslopp. Bygger ide i mitt bröst. Och så fortsätter det. Ordens kretslopp.
För mig räcker det att på måndagsmorgonen få höra en pappa berätta om helgen under det flyktiga mötet i förskolans hall. Att höra vilka ord hans son valt att yttra hela helgen lång. Tre små ord av storhet.
“Pling plong Tekla”
Pling, plong Tekla. Nu alltid levande i mitt kretslopp.
Idag hände det plötsligt igen. Det knackade på dörren och en flicka ville leka med min Krigarprinsessa. En ljuvlig femårig från kvarteret som till en början var blyg men när pappan gick släppte hon loss. Skratt från Krigarens rum. Sensommarvete i kvällsbris är känslan. Flickan verkade inte ta någon notis alls om att Krigaren inte var exakt som hon själv. Jag tänkte att hon kanske inte vågade fråga och berättade därför att Krigaren inte kunde gå eller prata men att hon leker precis som vanligt. Hon behöver bara lite hjälp att välja färg på legobitarna ibland. Flickan nickade förstrött och lekte vidare. Sedan väntade jag självsäkert på följdfrågorna med en kopp kaffe i handen. Avvaktade leken från köket och tjuvkikade bara lite i hallspegeln med jämna mellanrum.
Lång väntan. Tre koppar.
Flickan lekte med djuren och Krigaren tjöt av skratt.
Jag bjöd efter ett tag på bullar. Krigaren skrattade med kanel i mungipan. Flickan mittemot såg ut att äntligen samla mod till en fråga och jag mötte hennes blick.
- Har hon bara en haklapp? frågade flickan.
- Ehhhh. Nej vi har flera stycken där i lådorna.
- Jaha.
Sedan åt de upp sina bullar i tystnad. Märklig liten mojäng, tänkte jag och fortsatte vänta på den riktiga frågan. Mycket riktigt kom det ytterligare en fråga fem minuter senare. Jag satt väl förberedd med mina pedagogiska och säkert ganska löjliga svar om varför det var som det är. Sedan kom den. Den viktiga frågan:
- Brukar hon sova i pyjamas?
Efter det undrande flickan inget mera på hela eftermiddagen. Det var så härligt när jag tänkte efter. Så självklart. Barn är fullständigt fantastiska och bryr sig bara om vad som är viktigt för stunden. Typ om man sover i pyjamas eller inte. Det är bara vi vuxna som tvångsmässigt måste veta allt annat som inte spelar någon som helst roll. Dessutom är vuxna så oerhört usla på att ta sanningen. Där vinner barnen ytterligare mark. För deras coola inställning att inte bry sig alls helt enkelt. Om hon nu hade frågat varför Krigaren inte kunde gå skulle hon garanterat ha nöjt sig med ett enkelt svar och inte alls börjat trösta mig eller stamma om att man kanske kommer hitta ett botemedel längre fram. (Har hänt för övrigt.) Jag vill nästan bli barn på nytt.
Om ni inte får nog av härliga saker som barn säger kan jag rekommendera nya sajten barncitat.se Finns även på Twitter.
Till det här inlägget skulle jag visa en bild på två små blonda ansikten som skyms av två stora skratt. Men givetvis är USB sladden borttappad. Jag sammanfattar därför deras lek med två fina från youtube.
Jag fick en fråga en gång från någon i min bekantskapskrets. ”Är det inte svårt bli arg på henne?” Hon syftade givetvis på min dotter och till en början förstod jag inte hur hon menade. Om det är svårt att bli arg och sätta en gräns för sitt barn? Nej inte alls. Men efteråt förstod jag hur hon menade. Det hon egentligen frågade var om det inte är ”svårt att bli arg på henne trots eller eftersom att hon har CP? Har jag det svårare än föräldrar till barn utan CP? Det är också en intressant fråga. Jag låter båda hänga i luften en stund. Som från en filosofisk buffé.
Cirkus Cirkör har nämligen en cirkusskola för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar. Rullstolsburna får testa att gå på lina och hänga i trapets. Prova på att vara riktigt modiga utan gränser. Utan att höra hur omöjligt livet är och vad som är normalt (fast sånt får hon ju aldrig någonsin höra ändå men ni förstår). Helt fantastiskt. Jag hade aldrig hört talas om detta projekt innan så gissa om jag blev glad då Britta ville ge mig deras bok. Tack för att du uppmärksammade mig med denna fina gåva. Dagens ros!
Min riddarprinsessa är redan oerhört modig. Hon vågar hänga uppochner och göra tvärtemot. Men självklart ska hon få gå på cirkusskola då hon blir äldre.
När vi är ute och går så vill Tekla alltid stanna och titta om vi kör förbi hennes spegelbild. Hon älskar att titta på sig själv. Jag älskar att hon älskar sig själv.
Där sitter hon och beundrar sig själv och ropar sitt namn. “Ehkla, Ehkla”
Vad hände med den där lilla tjejen jag lämnade i fredags? Det här liknar plötsligt en ung dam. Jag får ju växtvärk i hjärtat då hon blomstrar såhär snabbt.
Här sitter jag. Håhåjaja. Fröken sover på annan ort. Tystnaden är öronbedövande. Det känns som om det har gått en månad sedan jag såg henne sist och vi lämnade igår. Man kanske skulle gå och sova så att jag fortare får morna med krigaren. Sängen är trots allt oändlig utan henne. Dessutom får man sova på tok för mycket.
Välkomna tillbaka på måndag. Då klagar vi återigen över sömnbristen och på att barnet envisats med att sparka mig i sidan med marsipanfötterna hela natten. Jag fyllde ditt liv med bollar hjärtat. Du fyllde mitt med liv.
Med tanke på gårdagens avsnitt av uppdrag granskning kan jag knappast hålla tyst. Om ni missade så rekommenderar jag er att titta snarast. Det är ett måste. Sammanfattningsvis så handlar det om flickan Linnea (figurerat namn) som blev våldtagen på skoltoaletten av den “riktigt schyssta killen“. Han som aldrig skulle kunna gör något sådant. Efter traumat på toaletten börjar nästa mardröm då Linnea blir utfryst och anklagad för att ljuga. Inte bara av skolan utan av hela samhället Bjästa. Hela hennes skyddsnät vänder henne ryggen och väljer att tro på pojkens ord. Man startar manifestationer för att stötta honom och då han sedan döms för våldtäkten väljer man att fortsätta tro på hans version. Hela samhället fluorerar av rykten om flickans trovärdighet. Vuxna människor kallar henne lösaktig. Inskränkta gamla tanter som borde gå en kurs i feministiskt initiativ. På bloggar och Facebook önskar man henne döden. Slutligen tvingas också fjortonåriga Linnea flytta därifrån eftersom hon känner sig hotad. På avslutningen bjuder (man låter honom närvara) kyrkan och skolan in den dömde våldtäktsmannen som hyllas med applåder. Senare på kvällen begår han ännu ett sexuellt övergrepp som han också döms för.
Jag kan inte tro att det här händer idag. I Sverige och på en plats som ska värna om värdegrunden mest av alla nämligen i skolan. Jag ska bli lärare mot gymnasiet och skäms innerligt för lärarkåren där uppe i Bjästa. Det både vi alla lärarstudenter och verksamma lärare också göra. Skämmas för den rektorn som säger sig att “de måste ha en neutral inställning till det som hänt”. “Vi kan inte välja sida” och valde därmed att våldtäkter är okej. Våldtäkt på barn är okej. Det är inte en sådan lärarkår jag vill tillhöra. Som passivt står och iakttar. Att inte säga något alls är lika illa som att säga ja. Skolan anser sig för övrigt ha gjort allt de kunde.
Dagens @Uppdrag#granskningvisar på ett otäckt sätt hur vår egen hederskultur ser ut.
Jag kan egentligen inte säga något efter den uppriktiga magsparken. Det enda vi kan göra nu är att aldrig glömda flickan som Bjästa glömde. Låt oss fortsätta samtalet om det som har hänt så att det aldrig händer igen. Jag hade faktiskt en helt annan syn på mitt Sverige. En naiv och stolt inställning på ett land som står för trygghet och värme. Heder händer inte här. Så händer det och objektiviteten visar mig ett helt annat land där jag står från sidan och gråter upprört. Den visar hur ett helt samhälle utövade heder mot våra kvinnor. Där fina pojkar inte våldtar. Där vuxna människor vänder ryggen till våra svaga och utsatta. Där det är skillnad på våldtäkt och våldtäkt.
Jag har alltid haft en lättsam inställning till maten. Lagat och ätit med glädje. Utforskat köken lösaktigt och flirtat med både Indien, Grekland och Etiopien. Gillar antagligen allt förutom inälvsmat och selleri. Skulle aldrig falla mig in att prova haggis men gärna fugu.
Min relation till mat har dock förändrats de senaste åren, liksom mycket annat. Det började när jag blev kängurumamma till en liten fågelunge. Vid första stunden som jag aldrig fick med mitt nyfödda barn uppe på bröstet. Att inte få chansen att ge hennes första livsviktiga måltid var nedslående. Längre fram var det lika förargligt när det inte fungerade med smakportionen. Hon hade inte utvecklat motoriken tillräckligt i munnen och jag förstod ingenting. Vi gick på babycafé och träffade andra barn som redan kunde allt som hon “skulle lära sig sen”. Sitta, jollra, krypa, greppa. Det brydde jag mig inte så mycket om. Kanske visste en del av hjärtat redan och vilade inför framtiden istället för att slösa slag på stress och oro. Men situationerna runt fikabordet stressade mig redan från början. Där jag satt med liten bebis som aldrig ville ha. Bebisen som inte lärde sig äta med munnen hur mycket vi än försökte. Bebisen som fick kämpa ett extra år för att utveckla motoriken i munnen för att äntligen klara av att tugga mosad mat. När det lossnade lärde hon sig också att älska mat. Tuggade banan och knäckebröd med glädje utan att sätta i halsen (alltför mycket). För gudarna ska veta att vi räddat henne från felplacerade tuggor många gånger.
Men det räckte inte med att älska mat . En annan stress föddes när viktkraven började komma. Hon måste gå upp i vikt. Hon är liten och undernärd. Vi fick börja krydda maten med fett och ge henne grädde som mjölk. Flera månader senare var vikten densamma och det enda som ökade var stressen att nära mitt barn. Hon som dessutom började bli mer selektiv med vad hon vill ha och när hon skulle äta. Vissa livsviktiga måltider hoppade hon över helt. En matvägran, precis vad vi inte behövde. Där satt jag och bönade. Varför äter du inte lilla vän?
Hon vägrar fortfarande vissa måltider men äter andra med massiv glädje. Vi har inte riktigt kommit underfund med varför hon inte vill äta. Känner hon inte hunger? Är det för att hon är prematur? Kan det vara så jobbigt för henne att tugga att hon inte orkar? Har jag gjort något fel? Hursomhelst kvarstår alla måsten och jag står handfallen i mammarollen. Hon måste gå upp i vikt. Det är min livsuppgift att mata henne med omsorgsfullt lagad mat (inte för att jag är kvinna utan hennes mamma). Kanske får hon inom en snar framtid börja äta extra mat via en knapp på magen. För alla måltider som munnen inte vill ha. Kärlek direkt in i magsäcken. Det stressar mig inte. Det ger mig hopp om att Krigaren ska få fred och jag ska slippa matstressen.
Med en knapp på magen kan hon helt och hållet koncentrera sig på att äta ostkrokar med munnen för det har hon hittills aldrig sagt nej till. Konstigt.
Sedan Krigaren först började att lära sig spela melodier till mitt hjärta har greppet bara utvecklats. Nu är hon jätteduktigt på att räcka föremål till mig. Hjälper till i köket och överöser mig med bitar. Självständiga, stolta bitar av diverse attiraljer. Häromdagen tränade vi på att hålla muggen själv vid middagen och jag dokumenterade med min iPhone. Det blev en blöt och rolig insats om ni frågar henne. Kanske kom några droppar vatten till och med in i munnen.
Igår skrev Linda Skugge en debattartikel i Aftonbladet med rubriken Jo, livet handlar visst om pengar. Skugge berättar att hon på kvinnodagen deltagit i en paneldebatt med ett gäng tjejer på Kungsholmens gymnasieskola där fokus hade varit på kvinnors självständighet.
“ja det var lite luddigt men jag tror att det handlade om att man ska få vara som man är och vill man ha hår under armarna trots att man är tjej så ska man få det.
Har vi alltså inte kommit längre än så? Pratar unga om feminism på detta sätt fortfarande? Om kroppshår när de i stället borde prata om var man placerar pengar med bäst ränta.
Jag sa till de här unga tjejerna att feminism är att se till så att man blir ekonomiskt oberoende av en man så att man kan ta sina barn och dra och ändå försörja sig själv och barnen. Först då är man helt fri och untouchable. Allt annat är oacceptabelt som kvinna.
Har man cashen så lyfter sig himlen ovan en och man är fri att göra exakt vad man vill.”
Jag är inte ute efter att kritisera Skugges artikel även om jag delvis tycker att den spretar av kyla. Jag vill bara belysa hur verkligheten ser ut för många kvinnor. En annan debattartikel berättar om hur den ekonomiska situationen är för människor med funktionsnedsättning. Jag funderar kring ekonomisk feminism ur ett funkisperspektiv. Det finns trots allt kvinnor som genom hela livet är beroende av andras insatser för att få sin självständighet.
Vid matbordet hjälper jag min dotter att äta men hon vill själv. Hon vill själv så innerligt och ibland, bara ibland, är viljan starkare än hennes muskelspänningar. Jag vet inte hur länge hon kommer vara beroende av någon annan för att klara av måltiderna. Jag vet säkert att hon inombords är en grymt stark tjej. Trygg. Låter sig inte styras av någon annan. Det är med mycket subtila och självsäkra gester hon förmedlar när hon vill ha mera mat eller om tuggorna är för stora. Hon är självständig med min hjälpande hand. Men låt oss säga för att kunna vara fri att göra exakt det hon vill kommer hon troligtvis alltid behöva en annan människa. En förälder, kompis eller assistent. Det är inte valbart för alla individer att jaga den ekonomiska självständigheten som Skugge talar om. Det är inte heller livet som handlar om pengar. Samhället däremot handlar om pengar. Och samhällssituationen ser jävligt olika ut för oss beroende på våra olika förutsättningar. Idag ser både den samhälleliga och ekonomiska friheten mörk ut som funktionsnedsatt. Jag slutar curla först när samhället börjar fungera för alla. Punkt. Men visst, självständighet är absolut en rikedom. Men att vara välbärgad behöver inte betyda varken lycka eller självständighet. Feminism är inte absolut ensamhet.
Personligen kommer jag att vara mamma till mitt barn hela livet med allt vad det innebär ekonomsikt och emotionellt.
Om jag har undgått mina gamla trogna läsare eller om du är ganska ny. Idag skrev jag en post om mig själv på min andra blogg. Med ordet som sköld.
Är det bara jag eller ökar allmäntillståndet ungefär 100 + så fort man börjar få se lite naken asfalt igen? Den där knottriga ytan känns mjuk genom skorna. Idag har krigaren och jag tagit årets första cykeltur på barmarken. Jag längtar efter långa busiga bad i ljummet vatten med ungen som aldrig vill gå upp. Nu törs man drömma om att det inte ligger alltför långt in i framtiden. Dessvärre vet vi nog alla att vintern ännu inte har sagt sitt för i år. Men det är gott med en aptitretare.
Till sommaren är det nog dags att börja pimpa frökens rullstol också. Hon har börjat smyga med händerna på hjulen och anar hur hon ska göra för att rulla själv över marken. Vi såg faktiskt en annan tjej i rullstol idag. Fröken tittade storögt och fundersamt en lång stund. Vände på huvudet och tittade ännu mera. Som om hon inombords skrek; Men vänta lite. Hon är ju precis som jag. Kan vi inte stanna lite? Denna tjej satt bara tillfälligt i rullstol för hon hade antagligen ett benbrott. Lite gips på hjärtat efter sådana stunder. Korta stunder kan blända lika hänsynslöst som lysrör på det där obekväma. Annorlunda. Normal. Vanlig. Ord jag vill kasta i ett svart hål. Hennes blickar blir tunga i min hand. Men vet ni vad. I nio fall av tio så är situationen tvärtemot. Det är fröken och rullstolen som för stå pall för beundransvärda ögonkast. Barn är avundsjuka för att hon har ett häftigt åk, vuxna tittar för att hon har ett hjärta som en giraff.
Plötsligt händer det. Stora små framsteg dyker upp från hemliga gömmor och fröken slår volter av stolthet. Denna fredag har hon tagit bragdguld igen, flera gånger om.
Förutom att upptäcka skadeglädjen har hon även lärt sig följande:
- Tecknet för katt.
- Göra en slängkyss med sina gulliga nävar. (Som jag smälte).
- Funnit vad godisskålen har att erbjuda. Hon valde själv en punschpralin och lyckades tugga. Men mest valde hon att stoppa godis i min mun. Generöst med godis. Jag fick inget andrum mellan tuggorna och fröken njöt av matningsleken.
Skulle kunna göra en pocket av alla lämningar och hämtningar på förskolan. Varje dag frigörs både tårar och skratt tack vare dessa makalösa ungars hjärtliga charm. Idag ville fröken inte följa med hem och idag var det på riktigt. Leken med flickan A var alldeles för rolig. Jag lockade med fredagsmys och ostkrokar men fröken ville inte låta sig övertalas. Funderade ett tag på om det verkligen var min avkomma som kunde låta sådär. Plötsligt från ingenstans snubblade flickan A precis framför våra ögon. Frökens tårar tog tvärstopp och skrattade istället tills hon kiknade.
Att skriva ner allt det där nakna på pappret. Allt vi gör varje dag dygnet runt för henne. Det som faller “utöver det normala föräldraansvaret”. Jag har alltid haft svårt för det begreppet. Visst är det i allra högsta grad ett ansvar att vara förälder. Man ansvarar för att det där oskyldiga och oförstörda livet ska bli så fulländat det bara går. Genom ibland obeskrivliga svårigheter och den svartaste nyansen av svart. Att vara förälder får kärnfysik att verka enkelt. Jag bär utan tvekan världens tyngsta tio kilo på mina axlar och kramar små barnhänder av platina. Alla ni som är föräldrar vet vad jag menar.
När jag skriver ner allt ansvar på papper så tar raderna slut ganska snabbt. Fyllda med medicinering, gymnastik, träning, matning, förflyttning och den hjälpande handen dygnet runt. Det verkar mycket på pappret det där “ansvaret utöver det normala“. Saken är den att jag har aldrig kunnat se henne som att hon är ett ansvar. Jag ser henne bara som mitt barn. Min älskade dotter. Det är inget ansvar för mig att finnas vid sidan dygnet runt. Det är ett privilegium. Men att läsa pappret med neutrala ögon. Jovisst är det tung läsning. Om jag hade läst för fyra år sedan, utan facit i handen, skulle jag också ha fällt några tårar av empati.
För några veckor sedan var vi nere vid ån och matade fåglarna, fröken och jag. Från stan kom en kille med Downs Syndrom. Jag har träffat honom förut på den dagliga verksamheten där han jobbar men det var längesedan och han skulle nog inte ha kommit ihåg mig. Han gick med så lättsamma steg där längsmed ån och hans blotta närvaro gjorde mig upprymd. Vi höll ögonkontakt och jag bestämde mig för att heja. Jag hejar ofta på främlingar som om de vore bekanta. Ögonkontakten fortsatte och precis då han var i min axelhöjd hejade vi båda. Därefter stannade han och la sedan sin hand på min axel och klappade mig en stund på ryggen. Sedan strosade han iväg igen.
Precis så är det med Smultronflickan. Jag ger bara en liten bit men får oändligheten tillbaka.
Vardagsnöje är att mata fåglarna. Ibland är det dock svårt att avgöra vem som underhåller vem. Jag tror minsann att barn och djur kan dela på hemlisar. Det behövs så lite med barn för att ha kul. Varje dag är ett äventyr.
Att komma till förskolan och höra att den blonda lilla ängeln varit ilsken, “så ilsken att hon var tvungen att separeras från de andra barnen”, känns ändå ganska uppfriskande.
Jag är stolt över henne. Flickor behöver ha en kaliber i dagens klimat. Och det är så förbannat skönt att vara förbannad med jämna mellanrum. Klart att Smultronflickan ska skrika ibland och inte bara skratta. Ännu mer positivt för mamma är ju om utbrotten sker på annan ort.
Nu skrattar hon igen. Lika ljuvligt som när en vinyl blåser mig i örat.
