Smulgubbe

Av ord är jag kommen, av ord skall jag åter bli.

Jag började skriva när orden låg som sprängdeg i mitt bröst där varje andetag hotade att pulverisera lungorna. Jag har hittills inte kunnat sluta skriva sedan dagen när syret försvann via min livmoder, men ibland har jag skrivit i tysthet. När jag inte skrev gick livet baklänges. Jag har nog egentligen alltid älskat att skriva men kanske inte alltid vetat om det och jag har definitivt inte vetat att acceptera mina ord som en gåva. Mitt språk är inte grammatiskt fulländat (långt ifrån) men med kyska små ord kan jag skapa något större än perfektionism som inte räds sin existens. Jag har böcker inom mig som är tunga att bära. För gåvan är också en börda och jag lider trots allt av perfektionism och osäkerhet. Inte kan väl jag? För var dag måste orden bli vackrare än igår. Som vildhästar inom mig går de inte heller att tämjas och jag både älskar och hatar hur gåvan är mitt elixir. Känslan när en text flyr hjärtat och landar någonstans är en lika stor förförelse varje gång. Att bli refuserad är att vissna en smula. Mina vildhästar äro saliga och sorgsna på en och samma gång. Jag vill låta dem springa fritt över stränder. Jag vill låta binda upp dem vid träd.

Ni kanske redan har fattat att det här inlägget är på väg mot ett sorts avsked. Jag började skriva blogg när orden var som svårast. När läkare sa att något var fel på hennes huvud. När vit substans färgade tillvaron svart. Att skriva var en bro som ledde till nyanser. Stolthet och kärlek har burit mina ord över bron där ni väntat med öppna armar. Ni har följt oss genom sömnlösa nätter, väntrum och svindlande lycka. Ni var med när hon fick sin första rullstol och när hon lärde sig sitt stolta stora ord. Årstider har avlöst varandra och känslor har bytt skrud i oändlighet. Jag skrev för att fördom skulle bli kännedom och för att rädsla skulle transformeras till empati. Kanske har jag haft internets vackraste läsare. Jag älskar er. Men det är dags för mig att skriva i tysthet en tid framöver, kanske för alltid. Åtminstone när det handlar om Krigarens utveckling och välmående. Men oroa er inte, hon lever livet som hon alltid gjort, och har börjat på förskolans stora avdelningen där pojken C fortfarande är upp över öronen förälskad. Det är dags för min älskade att få vara privat nu. En dag blir hon också kär och då ska det få vara hennes hemlighet, liksom hjärtsorger och bakslag. Hon är på god väg att lära sig rulla själv och jag önskar att hon ska få upptäcka världen som flicka istället för krigare. Jag kommer alltid kalla henne för min Krigarprinsessa. Det är min plikt som mamma (mitt var Knallhatten) att ha ett pinsamt smeknamn och använda flitigt. Men mer än krigare och någonting annat så är hon Tekla, en flicka som älskar.

Jag slutar aldrig skriva för det vore att självdö men nu tar jag en offentlig paus och skriver i hemlighet. Kanske på en av böckerna jag bär inom mig om inte osäkerheten rånar mitt mod. Den här bloggen har gett mig gränslös kärlek och vänskap och möten större än dagen. Jag har fått lära känna fantastiska kämpar till barn med riktiga giraffhjärtan och deras älskvärda föräldrar, nära och kära. Jag visste inte att internet hade främlingar som skulle komma att bli vänner för livet. Jag vet nu att kärlek bor bakom min skärm.  Många gånger har jag gråtit tårar till is när jag skrivit och läst. Men jag tror att man gråter för att lämna plats åt skratt och tvärtom. Jag lämnar bloggen precis där jag la den sist så att jag kan hitta den igen.

Att börja tacka för er närvaro och alla kommentarer blir bara löjligt för jag kan aldrig tacka tillräckligt. Jag nämner ingen så har jag ingen glömt. Störst av allt är dialogen, utan er vore bloggen bara en sida på nätet. Jag säger istället tack med att ge er en spellista där låtar vittnar för livet. Den heter Gråta på svenska och består av musik som frigör mina tårar och ger plats för mitt skratt. Och den stora skrattmästaren, hon känner ni vid det hör laget.

“Men, det heter ju sandkaka”

Dagens låt – Clothes Of Sand med Nick Drake

Kanske är det bara sommaren, fotboll och festivaler som är här eller kanske är det verkligen dags för mig att gå vidare. Jag känner en viss trötthet gentemot den här bloggen. Den står och trampar men vill så innerligt vara det där smultronstället jag skyltar om. Jag tror att jag har gjort mitt som “mammabloggare”. Först ett år som cpmamman och så två likartade bloggar parallellt med varandra som varit ganska nishade har gjort sitt.  Känner mig stoppmätt och som om jag kramat ur det sista dropparna. Jag skulle ju aldrig bli en sån där mamma som bara tjatade om ungen hela dagarna. Jag var någon förut och inte bara någons mamma. Jag tänkte blogga som henne igen.

Till Linnea via Leonard Cohen.

Hon som älskar musik och repiga vinyler och söta 60-talsklänningar. Jag tänkte skriva om sånt jag läser, lyssnar och tittar på. Om småsaker som gör avtryck i alla mjuka delar där passionen sitter. Det enda jag vet är att jag måste fortsätta skriva för att kunna andas. Att vara tyst är mitt kryptonit.

Om du vill ha en mammablogg i din läsare så rekommenderar jag dig att fortsätta läsa Krigarprinsessan där det kommer lunka på i samma takt som vanligt. Adressen dit är http://www.dt.se/pralin/krigarprinsessan. Men det här smultronstället byter riktning nu. Det blir just ingen riktning alls. Självklart kommer Smultronflickans bravader nämnas även här med jämna mellanrum men hon kommer inte längre ha huvudrollen.

En vardaglig blogg med det lilla extra och en hel del svartvita bilder. Musiken, filmerna, böckerna och alla stunder däremellan. Vad vill du mer läsa om här?

Jag tar en liten paus. Behöver fundera på bloggens framtid och värma mina vita ben med sol i några dagar.

Vi har en ny favoritlek här. Vi kallar den: Vem kan höra Tekla skrika på stranden (när det är dags att kliva upp).

I övrigt är det ganska stilla. Bloggen vill mest vila. Dricka margarita och påta lite i jorden.

Jag har skrivit om hur det var att bli mamma. Men ni fick aldrig följa den långa väntan innan hon fanns. Tiden om längtan, förväntan och hur det aldrig blev. När vi gick på föräldrakursen och den  ständigt ilande känslan under revbenen. Ni fick aldrig i realtid läsa om de krampliknande hjärtslagen när hon sedan låg i kuvösen med våra fingertoppar lätt avbildade på glasrutan. Allvaret i personalens fotsteg. Den brännande doften av värme och rytmik från en respiratorn. När mina föräldrar för första gången skjutsade mig i rullstol till avdelningen där deras förstfödda barnbarn äntligen fanns. Pappa skjutsade mig så sjukt stolt. Likt ett barn som kör en godisvagn. Samma stolthet skjutsar han idag sitt barnbarn på stan. Men det kunde vi aldrig föreställa oss då. Allt skulle ordna sig.

Vad ni inte heller fick läsa om var hur det kändes att vara gravid. För mig kändes det som att befinna sig någonstans mellan mitt barn och min mor. Jag var 21 när jag väntade Tekla. Min mamma var 37 när hon väntade mig. Samma älskvärda längtan men vitt skilda tidpunkter i livet. Min mamma hade två pojkar sedan tidigare och var sedan länge gift med min far. Tekla var något av ett kärleksbarn. När jag föddes hade min mamma hunnit uppleva en stor del av livet genom en långsam ström av inlevelser. Klokhet hade sakta fått komma i portionsförpackningar. Sedan fick jag Tekla och livet kom som en tsunami. Allt på en gång. Hur skulle allt kunna bli bra?

Därifrån vet ni ungefär hur känslor har plockats itu till mindre bitar för att få plats i handen.

Tiden saktar ner farten med jämna mellanrum. Kanske för att vi ska få plats att andas och minnas det som en gång var början till idag. Jag minns tiden som förra veckan när jag och mamma handlade glass i hamnstaden och jag höll hennes hand över gatan. När vi grät till Anne på Grönkulla. Jag minns Köpenhamn och rådhusklockan och en uråldrig hiss och knastrig engelska och tjutande skratt på Ströget. Jag minns hur min mormor kom vid jul och gav oss chokladkakor på den tiden de fortfarande var omvirade av staniolpapper. Stilla vilade tiden  när mormor dog och mamma blev moderslös. Kvar fanns minnet av en ballerina och alla hennes klockor. Än idag blir jag lugn av det tickande ljudet av klockor efter min mormors klockrum. Jag älskade att somna där. I lägenheten där min mamma hade alla sina barndomsminnen och stunder av sin mor. Kanske känner hon som jag ibland. Om längtan mellan två tidsperspektiv som inte vill släppa famntag. Sen har vi nya tiden. Den som tusen klockor inte kan klämta om.

För allt som du gjorde min din mor skulle jag göra med min dotter. Min dotter och din dotterdotter. Hon som flätar oss samman till något större än vad vi visste var möjligt. För alla konturlösa sekunder har du hört klockan ticka som både mamma och mormor samtidigt. En oro var för sig. När jag var gravid kändes det som jag vaggade min mage i samma takt som din en gång vaggat. Som mamma saknar jag till viss del fotspår att gå i. Det här är helt nytt för oss båda och var för sig. Men tillsammans får vi trampa upp en stig där det tidigare bara vuxit vildhavre. Med solen i ryggen ler jag åt alla ödmjuka stunder som lett fram till vad som idag är större än tiden.

Jag älskar dig Tekla och jag älskar dig min älskade mamma. Tack vare dig blev jag allt jag är idag. Och jag tror att stunder vi haft har en mening för idag. Jag hoppas innerligt att du får träffa ditt barnbarnsbarn i en framtid.

Ömsint skruvade jag isär sitsen och lösgjorde allt tyg. Hittade spår av sandslott,

och kakor.

Därefter putsade jag all metall blänkande.

Där andra ser en rullstol anar jag storslagna äventyr. Stänk inte bara av lera utan hisnande upptäckter. När jag putsade hennes rullstol fann jag bitar av varma upplevelser som hon suttit på. Nu finns där plats för nya.

Jag vet inte vad det är med flickan som gör att hon älskar den nyfikna apan, för galen i Nicke det är hon verkligen. Så fort vi kommer hem från förskolan vill hon titta på Nicke. Hon säger det inte ordagrant eftersom hon saknar ord. Hon försöker istället berätta med gester och läten. Slänger kroppen mot vardagsrummet och slutligen frågar jag, är det Nicke du vill titta på? Upp skiner solen. Då säger hon det. “Nicke” med ett blygsamt n i början som fastnar lite i gommen först. Ibland kommer bara halva namnet fram men det är hennes sätt att skrika,  ja det vill jag. Vi gör vårt yttersta för att ge henne ord. Ältar och upprepar. Matar med ord som vi vet att hon gillar. Jag önskar att jag kunde smyga ner några ord i hennes ficka som hon plockar upp senare. Kanske en dag i september.

Tanken är att hon ska få titta på Nicke så ofta hon vill och höra ordet tills det plötsligt sitter på läppen och dinglar med benen. Jag kan oftast läsa av henne även när hon är knäpptyst. Jag hör vissa av hennes tankar färdas som hieroglyfer. Jag vet oftast vad hon vill och när hon vill det. Det är vår hemliga magi. Men även om hemligheter och korta små ögonkast är underbara att dela så finns det en storhet i de riktiga orden. Ord och meningar – en gåva större än du vet. Det är en alldeles särskild hjärtvärk när hon sitter vid köksbordet och försöker prata när ingen förstår. Vi måste därför sakta ge henne ett ord i taget. Nicke är snart hemma.Vad blir det näst?

Jag. Älskar. Dig. Mamma.

Till hösten börjar en ny resa. Specialförskola och vägen mot en ordbank. En dag önskar jag att vi bräcker varandra i scrabble. Min hjältinna och jag.

Godmorgon. Här slår vi nya rekord i försovning. Jösses vad trötta vi är.

Det är vansinnigt lätt att vara förälder innan man har barn. Det är lätt att tycka till om allt det där som andra gör fel. Jag var själv en allmän tyckare en gång i tiden. En sak var säker. Jag skulle aldrig köpa massa onödiga prylar till min familj. Saker som man klarat sig utan i flera decennier. Tysta köphysterin. Jo visst. Jag är fortfarande inte helt förtjust i att man ska köpa sig till sin naturliga instinkt som finns under huden någonstans. Det måste fungera att lita till sig själv och sin egen kunskap än den man läser om i stora annonser. Lite har jag fortfarande lust att läxa upp folk. “Men lägg av du har det i dig. Ta det Baloo liksom”. Men jag är tyst. Jag är också omvänd och pånyttfödd. I helgen köpte vi den bästa onödiga prylen någonsin. En DVD till bilen och prinsessan är inte längre häxan av uttråkning när vi bilar. Är ungen nöjd då är alla nöjda. Enkel matematik. Föräldraekvationen däremot är en svår nöt att knäcka. Visst är det bra med huvudräkning men en miniräknare är aldrig fel. Dagens väggord.

Jag höll också hårt i rådet om världens sämsta relationsråd – Lägg er aldrig osams. Jag håller med Karin. Gå och lägg er. Ta för allt i världen varenda chans ni har och sov. Köp det som fungerar och sov så fort chansen ges.

Jag har sovit nästan hela natten så vilken väg tog egentligen sömnen? Inte har den placerat sig där den skulle så mycket kan jag säga. Jag är trött när jag vaknar och trött när jag sover. Trött däremellan. Tröttheten ändå som bortblåst när hennes blåa ögon blåser liv i mig. Alla sekunder av trötthet är värda sin börda när hon ler. Fortfarande alla dessa måsten som svider runt  mina handleder. Måsten som lägger sig på hög. Jag är dammallergiker. Tårar till hälften allergi hälften övrigt. Jag vill fängsla alla måsten direkt utan att de passerar Gå. Jag måste orka också. Mycket jag borde göra eller skulle ha gjort. Jag borde inte säga att jag är trött. Måste vara stark. Duktig. Stark och duktig. Det får gå ut över min man och mamma istället. Han är så fin min man. Den bästa. Världens bästa pappa till Krigaren, jag älskar dig så. Min mamma är min hjälte. Dricker en till kopp kaffe. Ringer några samtal. Måste boka EEG. Borde boka den där sömnanalysen. Jag borde inte skriva den här texten. Hon är så trött på sjukhus. Herregud hur det ser ut i här hemma. Vi borde börja med vår renovation. Gräset växer, blir inte klippt. Jag borde göra något med mig själv också. Längesedan jag hade en hobby. Är jag fortfarande jag? Borde börja träna. Ska orka bära många år framöver. Uppför trappor och trösklar som folk inte har en aning om. Jag får inte bli arg på trappor. Det går bara inte. Måste vara tillmötesgående. Ilska river inga barrikader. Inte vara arg eller frustrerad. Det sägs så. Att jag helst inte ska vara arg eller klaga på livet så folk som inte känner till detta liv tycker att jag är jobbig. Jag vill vara jobbig. Så jävla gärna vill jag skrika åt hela världen vad som är fel och hur lätt det kan bli rätt. Är du politiker eller annan beslutsfattare? Kom bara hit en vecka så ska du få se på glädje och kärlek. Bli vaggad i vide. Skratta dig hes. Gråta i motljus. En timme senare vill du också skrika bort dem där jävla hindren som fungerar som en tyst mobbare. Blickar som tittar på hennes rullstol. Jag vill bjuda på saftkalas och berätta om livet lite annorlunda lika värdefullt. Först städa köket. Vi borde åka på semester till Paris. Hålla hand i stället för remisser. Jag säger nu det jag inte får säga, det här är jobbigt. Nu har jag sagt det. Annars bara varit duktig. Men världens bästa make och grannpojke har nu byggt klart hennes ramp. Blev vacker. Pojken stolt över att första sommarjobbet blev att hjälpa flickan i rullstol. Hur kan man sätta en siffra på något sådant? Det är ju ovärderligt. Nu blev jag arg igen. När liv som hennes får ett pris. Jag tänker på igår, idag och imorgon på en och samma gång. Uppgivenhet. Jag ska visa henne Stockholm en dag. Kanske sommaren som nu kommit. Jag sitter inne med alla måsten. Hoppas att hon får åka med tåget bara. Rullstolar är ju tydligen ett gissel. Inte bli arg och obekväm. Bara vara tacksam när det självklara fungerar. Är du någonsin tacksam för att det finns ett uteställe där du blir insläppt? En buss som tar dig dit du önskar för stunden? Fånga lyckan. Det var längesedan jag läste en bok. Måste köra en tvättmaskin. Snart semester. Bara bada. Kanske får vi en remiss för knappbyte snart. Ännu tröttare på sjukhus. Tröttheten skulle inte existera om det bara vore lika för alla. Jag skulle kunna andas så mycket bättre om du visste vad jag vet. Om jag slapp sitta ensam i bulldozern mot gränslösheten. Andningspaus. Jag måste plantera om blommorna också.

Jag är så trött så trött. Vet inte riktigt vad jag ska blogga om. Orden som ska skrivas måste vila lite först.

I helgen hälsade vi på busfamiljen i Långshyttan. Åt bullar till lunch och åkte i Tuvas ramp.

Krigaren har fått nya kläder som matchar nya frisyren.

Vi var nere i Säterdalen igår och tittade på djuren. Krigaren tittade mest på barnen och de tittade verkligen tillbaka. En väldigt rödhårig flicka ropade bakom oss; Vad har hänt med henne? men vi gick vidare eftersom avståndet var just skrik avstånd. Men hon gav sig inte och kom fram lite senare och ställde samma fråga.

- Vad har hänt med henne? frågade hon och jag svarade att det inte hade hänt någonting.

- Men varför sitter hon där då? fortsatte hon envist.

-  För att hennes ben inte riktigt fungerar.

- Varför inte?

- Jo, därför att hon var inte riktigt färdig när hon föddes.

- Jaha. Ja, ibland är det så. Sen pillade hon på hjulen och berättade hur söt hon var. Tekla alltså, inte rullen.

Läs gärna min artikel på second-opinion.

Igår fick fröken sin första kur med botox. Allt gick bra. Snabbt och smärtfritt. Förutom att hon började gråta redan vid sjukhusentrén. Är man så modig som hon är och så less på sjukhus belönas man med nya tuffa stuprörsjeans. Hon är lite som att ha en alltid snyggare och coolare bästa vän. Såhär såg hon ut när hon gick till förskolan idag.

Dagens låt.

Dagen hon kom, den är jag tudelad för. Skräckblandad kärlek finns det? Eller är det kanske precis vad kärlek är? Hur som helst så har jag fått en liten krönika publicerad på alltombarn om en tanke kring förlossningen som jag tidigare aldrig har sagt högt. Att jag ändå älskar den och är stolt över min gång som förstföderska. Även om den var dramatisk så är jag stolt över det modet som jag födde mitt barn med.

Så liten och lätt (1876 g)
det största och tyngsta jag någonsin burit.

För ett tag sedan skrev jag en text som skulle någon annanstans. Men så blev inte fallet. Den handlar om första mötet med försäkringskassan i en tid som känns väldigt långt bort. Jag publicerar den här om hur det var då.

“Vi sitter i ett litet provisoriskt kontor i arbetsförmedlingens lokaler, kvinnan från försäkringskassan och jag. Rummet är ganska snålt inrett och känns bara mindre för varje sekund som går. Kvinnan är där för att utreda min dotters behov. Jag är där för att berätta om min älskade dotter. Min fulländande lilla krigare. Jag bestämde mig långt innan för att inte börja gråta under mötet och tog på mig teflonansiktet utanför entrén. Spontant vill jag berätta om hennes ljusa lockar och djupblåa ögon som kan smälta ner stål till guld. Jag vill berätta om när hennes skratt klättrar som en vinranka genom huset. På bordet framför oss ligger det ett papper där hela hennes fantastiska personlighet blivit bortslipad och kvar finns bara svidande neutrala ord i fet stil. Det finns egentligen ingenting hos hennes som är neutralt, bara bombastiskt, men på pappret är hon annat. Grav syrebrist vid födseln, misstänkt hjärnskada, kraftigt nedsatt rörelseförmåga. Utvecklingsstörning (frågetecken) Jo jag är inte där för att utbyta en solskenshistoria utan för att vittna om hennes behov. Men det är svårt. För jag ser henne ju som solen själv. Och att hon behöver en mamma hos sig dygnet runt som hjälper till med allt är inget konstigt för mig. Utredaren mittemot vill ordagrant veta vad hon klarar av själv. (allt i hela världen, vill jag viska) Jag svarar istället, ingenting. Hon lärde sig nyligen vinka kan jag ändå inte låta bli att inflika stolt. Sedan fortsätter jag i samma ton som pryder rummets gråa väggar. Ingenting kan hon hon göra själv. Hon sitter inte utan stöd. Hon kan inte krypa eller gå. Hon är väldigt spastisk och kan inte greppa med sina händer. Hon kan inte heller tugga så bra och sätter ofta mat i halsen. Sover illa. Mycket illa. Hon kan ju inte själv ändra sovställning när hon vaknar och ligger obekvämt. Jag brukar smyga in och fråga om det är dags för pannkakan att gräddas på andra sidan och pussar sedan hennes kind. För dit motoriken inte kan ta sig flyr fantasin. Men det säger jag inte högt. Det är nästan som att jag hör en annan röst berätta allt det där utlämnande och känslokalla om min dotters problematik.

På pappret bestäms det slutligen att hon utvecklingsmässigt är som en 6-månaders bebis och vi vet inte om eller när hon kommer utvecklas. När jag bli ombedd att berätta hur förlossningen gick till blir jag tvungen att bryta löftet om min tårar.”

Förlossningen

Bild tagen strax efter sju. Hela familjen somnade igår klockan åtta. Måste vara näst intill utrotat fenomen annars.

Krigaren den nyfikne.

Just nu är hon verkligen insnöad på Nicke Nyfiken igen. Hon hade en period för ett år sedan då hon kunde titta flera gånger om dagen. Nu vill hon välja Nicke igen så fort vi kommer hem. Äta? Nä. Dricka? Nä. Leka? Nä. Ut och gå? Nä. Titta på Nicke? Nicke! Ungefär så går konversationerna.

Börjar fundera på om det är skadligt att konsumera en och samma film såhär ofta. Men Krigaren får välja aktivitet själv och hennes val är min lag.